Det lustigaste med detta är dock att ett skäl till att vi skrev denna essä (förutom det roliga att analysera serier, såklart) är att ”proaktivt sabotage” inte alls är en orimlig strategi. Men som en kollega klagade, det är svårt att skriva om det utan att hamna på en watchlist – man kan ju lätt tolkas som att man uppmanar till terrorism eller värre. Att analysera det i termer av en känd serie är bra mycket tryggare.

Förvisso, men risker med en fet svans kan ha fördelen att passa dagens system. En katastrof med låg sannolikhet, men med spektakulära apokalyptiska effekter, har en god chans att kunna få mer uppmärksamhet än en i tiden utspridd katastrof med hög sannolikhet men med mer distribuerade skador. Det går att få folk panikslagna över okontrollerade angrepp från avancerad molekylär nanoteknik (grey goo), men intresseklubben antecknar för rökskador från eldning inomhus.

Debatten om partikelacceleratorn LHC under sommaren ger en fingervisning.

De feta svansarnas problem kommer egentligen av vår tids centraliserade sätt att bemöta globala risker på. Då faller vi gärna ned i hårdaretagism.

Tips på vidareläsning, läs gärna rapporten Hårdaretagismen förtär samhället

http://www.eudoxa.se/content/archives/2005/02/eudoxas_rapport_4.html

Svar till Alexander:

Kanske grey hat hackers

http://en.wikipedia.org/wiki/Grey_hat

kan göra nytta även på detta område, utan black hat hackers skador

”Det är de starkaste och grymmaste andrarna som hittills mest har fört mänsligheten framåt”
Det är de som väcker lusten för ”det nya, riskabla, oprövade; de har tvingat människorna att ställa åsikter mot åsikter”.

Med andra ord kan black hat hackers och andra som på andra sätt utnyttjar samhällets svagheter på mer eller mindre moraliska vis vara de som förbereder oss på att möta (och lär oss att inte förlöjliga) vad som skulle kunna komma att utgöra armageddon.

Orsaken är såklart att det sistnämnda kategorin är en hittils aldrig observerad företeelse, som mest finns representerad i lågstatusmedia eller förfäktas av udda typer. Just genom sin ovanlighet och brist på liknande exempel verkar tillgänglighetsheuristiken mot den, och den blir en irrelevant kategori lämplig mest för underhållning. Detta gör i sin tur att den underrepresenteras i media och forskning, vilket sluter cirkeln. Resultatet är bristande skydd mot ”löjliga” hot idag och bristande planering för framtida hot.

Det går bra att diskutera risker med datorvirus för individuella datorer och företagets datornät, men att en Warhol-worm med medhängande botnet skulle kunna disruptera Internet fundamentalt är ju bara löjligt. Så aldeles för lite tankemöda investeras i att skydda denna vitala infrastruktur.